Jobbig dag
annat. Dagen idag har varit ett helvete. Jag försov mig och kom
till engelskan en lektion man aldrig vill gå till.
Jag hade muntliga i nationella och kände mig inte orolig, jag ligger
på VG och jag har blivit bättre på att prata. Våran lärare som är
ny för terminen skulle fundera på om jag och hon jag gjorde det
med får godkänt. Jag tror inte att jag har sänkt mig så jävla mycket.
Men klart att jag har ett försvenskat uttal, tro fan det jag bor i Sverige!
Jag fick en uppgift om smärta som ska vara inne imorgon, om jag kan
berätta vad smärta är. Ta ur mitt hjärta och läs av det så har dem
svaret. Jag svalde allt och tänkte nej jag klarar detta, utan panik.
När jag kommer hem och ska äta med mamma och pappa sätter pappa
i halsen, mamma står bara där och han får mindre och mindre luft.
Jag ställer mig bakom och gör Heimlich på honom 10 gånger tills han
börjar få luft. Allt för en liten knäckebrödsbit. Skakis lämnar jag maten
och går ut och röker.
Jag hamnar i sängen, som vanligt tårarna kommer, ångesten och paniken.
Robin försvinner aldrig, smärtan finns där och jag vet inte själv hur jag mår.
Mer än att resten utav livet inte är så lätt och att jag gömt hur det är att vara
glad flera dagar irad. Skolan blir lidande, vänner vart försvann dom?
Att komma på att jag inte minns flera månader utav detta året, det är borta.
Och sen den ständiga frågan, ska jag börja med anti depressiva som min
psykolog vill och bli glad på en tablett, eller ska jag kämpa mot djävulen?
Brolle är det bästa som finns, om han skulle försvinna vet jag inte vad..
Ett råd: ta INTE anti-dep, även om psykologen tycker det. Du kommer bara må sämre till slut. visst att de kanske får bort smärtan en aning men verkligen inte på det sätt smärta ska försvinna på. Den försvinner bäst genom egen bearbetning, att ta en sak i taget. Om du börjar med tabletterna kommer du bli en helt annan person, en dyster person som inte känner nånting överhuvudtaget. Din familj o dina vänner kommer till slut inte veta vem du är, inte du själv heller.
Allt det här kommer ta lång tid, du kommer aldrig kunna glömma men lära dig att leva med det, att inte känna samma smärta som du gör just nu. Jag lovar dig, allt kommer bli bra så småningom, när du minst anar det. Du kommer klara dig, jag vet det. Kram
Jag har tidigare gått på en hel del antidepp och jag kan till viss del hålla med ovanstående, MEN antidepp kan också hjälpa och ska ses som en kortsiktig lösning samtidigt som man bearbetar allt som hänt.
Sen finns det ju preparat som tex Atarax som man kan ta vid behov, dom var guld värda för mig för ett par år sedan.
Mådde jag dåligt och kände att panikångesten var på väg så kunde jag ta en Atarax och efter en kvart kändes allt lugnare.
Sen tycker jag att det är att ta i o skriva att man inte kommer veta vem man är till slut om man tar antidepp...
Det beror helt på i vilken mängd och hur länge och många sorter man har. Vissa som ordineras många och kraftiga sorter kan förändras, men äter man en tablett som är lagom för just mig/dig så kan det vara en otrolig hjälp på vägen för att orka bearbeta det fruktansvärda.
Kram!
hej! jag känner inte dig och jag kände inte din pojkvän. Men jag beklagar verkligen hans död och allt du går igenom. Men det kommer att bli bättre och en dag kommer du att minnas honom utan att det gör ont, jag lovar.
stor kram
