Jag känner mig inte kry och dagen känns allmänt jobbig bara. I periodvis är
det många dagar som är sådana mycket beroende på att Robin är i Stockholm.
När man har varit tillsammans länge (vi firar 9 månader på lördag) så är det
speciellt vissa perioder som det inte går att vara utan varandra men ändå måste
man och dagarna förvandlas genast till skit. Jag kan till och med bli riktigt arg
på honom för att han är 30 mil bort! Man vänjer sig vid att ta vara på varje stund
som finns, men när stunden bryts upp är allt skit.
En annan sak som är jobbig är Brolle, nu är han här men fy fan vad veckorna är
jobbiga när han inte är det! Han är min lilla bebis han är allt! Även om han är i
trotsåldern och är jävligt jobbig tar jag hellre det än att få sova hur länge jag vill
och att få gå på toa när jag vill...

En sak förstår inte jag med Stockholm varför festar man alltid till minst 6 på morgonen?
Om ens det räcker, varför? Vart är nöjet i det? Okej om någon fyller år eller så men
jämt? Jag tycker det är helt sjukt, allt är ju förstört då. Det finns ju inget som heter
morgondag. Eller är det bara små pojkar som håller på så fast att dom egentligen
är över 20? Killar är ju lite efterblivna i att växa upp. Jag har nog frågat Robin detta
1000 gånger men han kan fortfarande inte ge något svar på det. Så nu får någon
annan svara helt enkelt.

Imorgon ska jag stanna hemma för jag har verkligen inte tid att bli ordentligt sjuk nu.
Te med honung i är räddaren just nu om jag ska kunna svälja som en normal människa.
Jag ska försöka plugga med, varför är skolan så tråkig efter några månader? Dom säger
att 2an ska vara svår, jag tycker den är likadan som 1an och lika tråkig. Skola är nog
inget för mig om jag inte får skräddarsy mitt schema helt själv.
Nu ska jag ladda med ännu en kopp te så att jag kan gå ut med Brolle sen.


Jag höll på att glömma att det är Brolles 3 månaders dag idag <3

---