Utställning
här i stan och jag ska vara med i en utställning i höst.
Den handlar om unga, kärlek och våld ungefär.
Så jag berättade vad som hade hänt med Robin hur mitt liv ser
ut efteråt och hur jag har förändrats. Jag fick även svara på hur
jag ser på kärlek, sociala medier och aggressioner.
Så mycket mer vet jag inte riktigt just nu, det får jag reda på i
sommar :) Hon tyckte att jag hade många intressanta tankar iallafall
och det var roligt!
Onsdag
Jag har varit ledig idag! :D Haha, nej men det har varit
så skönt. Jag har bara sovit, kollat på tv och jag och Brolle
har varit ute på hemskt blåsiga promenader. Han ser så rolig
ut när det kommer massvis utav löv flygande för han kan inte
bestämma sig för vilket han ska jaga.
I måndags började min praktik på sjukhuset, eller vi fick information,
skåp och kläder. Men igår 06.45 började jag, himla härligt och gå
upp klockan 5! Jag själv föredrar att jobba varje dag och korta turer
istället för att jobba långa och vara ledig. Igår slutade jag klockan 4,
men det finns ju en till tur 15-22 och den gör jag på fredag. Väldigt
omväxlande schema. Men jag vänjer mig väl vid det med :)
Nu har jag gått förbi utanför byggnaden vid akuten där Robin låg på den
sidan som jag alltid tyckt varit väldigt jobbig, men nu känns det lättande
och inte lika skrämmande. Snart så kanske jag börjar närma mig en terapi
innuti också. Får jag bara ta allt i den takt jag klarar utav och bli lite mindre
rädd så går det nog bra. Det känns som en vinst att kunna gå förbi och för
1 sekund fokusera på något annat än att jag ska titta rakt fram och bara gå.
I fredags fyllde Robin 25 år, vad tiden går. Det har snart gått ett år sedan.
Mycket känns som en dimma och den första tiden kommer jag inte ens ihåg,
jag kan bara stå här idag och inse att känslan är densamma som då men att
jag har blivit stark. Jag har lärt mig att hantera känslorna som finns i mig.
Jag är glad att jag fortfarande kan komma ihåg hur det känns när Robin kramar
mig, hans röst, vad han brukade säga, vad han brukade göra, till och med doften
lite svagt. Det är jobbigt att sådana saker försvinner för medans det finns kvar
så känns det som att allt som har hänt har inte hänt för jag kan ju minnas det där,
att Robin fortfarande finns i en fysisk skepnad. Men sakta kommer det smygandes
att så är det inte. Jag skulle bara vilja ta ner dig ifrån himlen och låna dig för
en dag, att säga allt jag vill ha sagt, att göra allt det jag och du vill göra.
Tänk om det vore så lätt ♥
Mamma ringde upp till blomsteraffären i Bålsta i förra veckan och beställde blommor
som dom kör ut till hans gravplats och så skriver dom det jag vill på ett kort.
Helst skulle jag vilja göra allt det där själv men det är lite långt så jag är glad att
det finns den här möjligheten.
Den till vänster är från mamma och pappa och den till höger ifrån mig och Brolle.
Jobbig dag
annat. Dagen idag har varit ett helvete. Jag försov mig och kom
till engelskan en lektion man aldrig vill gå till.
Jag hade muntliga i nationella och kände mig inte orolig, jag ligger
på VG och jag har blivit bättre på att prata. Våran lärare som är
ny för terminen skulle fundera på om jag och hon jag gjorde det
med får godkänt. Jag tror inte att jag har sänkt mig så jävla mycket.
Men klart att jag har ett försvenskat uttal, tro fan det jag bor i Sverige!
Jag fick en uppgift om smärta som ska vara inne imorgon, om jag kan
berätta vad smärta är. Ta ur mitt hjärta och läs av det så har dem
svaret. Jag svalde allt och tänkte nej jag klarar detta, utan panik.
När jag kommer hem och ska äta med mamma och pappa sätter pappa
i halsen, mamma står bara där och han får mindre och mindre luft.
Jag ställer mig bakom och gör Heimlich på honom 10 gånger tills han
börjar få luft. Allt för en liten knäckebrödsbit. Skakis lämnar jag maten
och går ut och röker.
Jag hamnar i sängen, som vanligt tårarna kommer, ångesten och paniken.
Robin försvinner aldrig, smärtan finns där och jag vet inte själv hur jag mår.
Mer än att resten utav livet inte är så lätt och att jag gömt hur det är att vara
glad flera dagar irad. Skolan blir lidande, vänner vart försvann dom?
Att komma på att jag inte minns flera månader utav detta året, det är borta.
Och sen den ständiga frågan, ska jag börja med anti depressiva som min
psykolog vill och bli glad på en tablett, eller ska jag kämpa mot djävulen?
Brolle är det bästa som finns, om han skulle försvinna vet jag inte vad..
Älskling
Jag var i minneslunden och tände en lykta och
la ett hjärta. Ett hjärta som jag gjort själv, till min
älskling. Jag tyckte att det kändes bättre när det var
något jag själv gjort, det kanske inte blev så jätte fint
men det är till min älskling och det är något jag lagt ner
tid på. Det var skönt att stå och göra iordning hjärtat.
Jag saknar honom så himla mycket men det känns inte som
att tiden har gått. Jag önskar bara att jag skulle få träffa
honom igen och berätta hur mycket jag älskar honom ♥
Jag var hos mormor också, det var lika fint som vanligt.
Morfar är duktig han ♥
Mitt hjärta till min älskling ♥
Det andra la mamma och pappa.
Onsdag
låg och tänkte jag har fått allt svårare att sova nu tankarna
slutar aldrig snurra, saknaden växer och tårarna får fart.
Men klockan fyra ringde klockan så det var bara att gå upp
för att åka till Ullared med mamma, pappa min syster och
hennes svärmor. Dagen var jätte bra och jag hittade några
bra saker men mest "fylla på förådet" saker.
Fötterna var misshandlade och min rumpa värker än, dom
timmarna i bil känns!
Imorgon kommer domen och jag mår inte bra...
Jag orkar inte mer och jag tror att hoppet om att jag är stark
och kommer att fixa detta börjar försvinna. Ensam är jag inte
stark stämmer mycket bra just nu och har gjort alldeles för
länge. Men jag kan inte göra något åt saken utan bara härda
dagarna och stå ut med pinan att leva ensam.
Fan jag är 18 år och ska inte behöva gå igenom detta än!
Livet är så orättvist...
Begravningen
ihåg så mycket. När jag skulle lägga mina tre rosor på
hjärtats kista så hade jag sagt jag vill inte och vänt mig
och försökt gå men Signe hade tatt tag i mig.
När prästen sa "Robin är död" då brast det ännu mer än vad
det redan gjort för då kom läkarens röst upp i mitt huvud,
hur han bara kom in i rummet och sa "Robin är död".
Hjärtat ifrån mig och Brolle var jätte fint, och alla andra
blommor också. Vädret var kallt och regnigt då och då.
Änglarna uppe i himlen grät väl för att de skulle få ta emot
den finaste änglen som finns en gång för alla ♥
Bilder kommer senare, jag har inte orkat än. Jag önskar att
Brolle vore här, så att jag måste gå ut med honom och träna
och gå långa promenader istället för att jag bara ligger i min
säng. Jag har lovat att jag ska äta idag iallafall :)
Torsdag
för att se lite mänsklig ut. Jag börjar inte förrän vid
halv fyra. Men jag måste färga håret också, det är inte
direkt något jag har prioriterat de senaste 4 veckorna.
Men jag måste vara fin för älskling imorgon...
Igår kväll var det riktigt jobbigt, jag vet inte vilken väg
jag ska ta, vad jag tycker eller vad jag vill.
Jag började undra vad Robin skulle tyckt och tänkt.
Jag vet att han hade velat att jag skulle gå vidare och bli
lycklig, men det känns som ett enormt svek när jag vill
bearbeta allting och försöka se en väg.
Men att stå kvar och stampa hade han heller inte velat.
Det finns så mycket frågor som vill finna svar...
Min första dag
som att jag har jobbat.
Jag fick ta en tablett imorse för idag är första dagen som
jag gått upp i "normal" tid så när jag var halvvägs i trappan
kom jag på att jag måste ringa Robin som vanligt, som
jag alltid gjorde varje morgon innan skolan.
Sen kom jag på att nej det går ju inte...
Men det har gått jätte bra att jobba, jag har pratat lite
om det där borta och det är okej om jag bryter ihop,
och det är skönt att veta. Det var någon som undrade vart
jag jobbar och det är på ett äldreboende som jag har haft
praktik på också.
Nu när jag kom hem från kaffet hos Kajsa hade Robins saker
kommit, när jag luktade i kepsen började jag stor lipa,
den luktade precis som han ♥ Nu vågar jag inte röra den...
Och på fredag är hans sista dag ovanför jord...
Och jag har inte psykologtid förrän torsdag nästa vecka,
hur fan ska detta gå? Jag orkar inte, jag vill inte vara med om
detta! Hellre mitt liv än hans ♥
16 månader
Jag var hos psykologen idag och hon grävde
ordentligt. Så jag var väldigt trött efteråt.
Hon sa att jag har börjat bearbeta allting men att
detta bara är början på en lång väg.
Och jag tror henne...
Varje kväll när jag ska sova ser jag Robin när
han ligger där inne i rummet, hur stilla han är,
hur blek han är med ögonen halvt stängda och
samma min han hade när han sov. Samma panik
känsla jag hade då kommer tillbaka, att jag faktiskt
inte kan göra något för att rädda mitt hjärta, för han
är redan borta. Att jag inte vill förstå att det är så,
fast sanningen är framför mig...
En utav alla lyckliga kvällar med dig ♥
Måndag
Jag var hos min barnmorska förut och hon hade
inte långt ifrån tårarna, jag slapp göra en gyn
undersökning idag jag ska ta den om tre månader
istället. Mitt blödnings schema såg bra ut och jag kommer
inte få någon mens nu iallafall förklarade hon för mig,
jag väger för lite för det.
Jag var på Rydens och letade klänning men
allt var för stort. Katarina stod och grät och jag kände
mig ful och tjock. Jag har inte vägt såhär lite på säkert 5 år.
Jag höll på att svimma imorse, kroppen säger ifrån den orkar
inte mer. Precis som jag.
Jag har tagit en tablett och ska sova nu, jag trodde allt höll på
att gå åt rätt håll. Åt det bra hållet men nej det verkar inte så,
jag ska tydligen gräva min grop djupare innan jag får komma upp.
Söndag
De orden räcker för att beskriva hur jag mår.
Jag vaknade precis för andra gången idag,
jag har inte gått utanför mitt rum på snart ett
dygn, inte ätit på två. Jag orkar inte.
