Torsdag
för att se lite mänsklig ut. Jag börjar inte förrän vid
halv fyra. Men jag måste färga håret också, det är inte
direkt något jag har prioriterat de senaste 4 veckorna.
Men jag måste vara fin för älskling imorgon...
Igår kväll var det riktigt jobbigt, jag vet inte vilken väg
jag ska ta, vad jag tycker eller vad jag vill.
Jag började undra vad Robin skulle tyckt och tänkt.
Jag vet att han hade velat att jag skulle gå vidare och bli
lycklig, men det känns som ett enormt svek när jag vill
bearbeta allting och försöka se en väg.
Men att stå kvar och stampa hade han heller inte velat.
Det finns så mycket frågor som vill finna svar...
Önskar du hade sluppit detta elände, det är inget man önskar någon, hur mycket man än försöker sätta sig in i hur det känns, kommer man aldrig komma i närheten om man aldrig upplevt det!
Hoppas du får tillbaka "lilla" vovven snart, de ger så mycket kärlek och tröst!!
En stor anledning till att jag tror du är stark och kommer överleva detta känslomässigt, är för att du trots allt försöker, och du tränar dessutom Brolle när du kanske helst vill ligga kvar i sängen och aldrig mera göra nåt. Hoppas du får chansen att börja fokusera på han snart igen, poängen är väl att det var din och robins gemensamma hund?
Massa styrkekramar, bland alla du redan fått :)
Jag förstår dina kluvna tankar och känslor. Men vet du, du kommer ju alltid minnas och älska Robin, hur lycklig du än kommer vara senare i livet. Han får ingen mindre betydelse för att du fortsätter leva ditt liv. Men sorgarbete tar tid, allting kommer förhoppningsvis succesivt leda framåt.
