Inatt fick jag tre timmars sömn. Jag hade ont i ryggen och
låg och tänkte jag har fått allt svårare att sova nu tankarna
slutar aldrig snurra, saknaden växer och tårarna får fart.
Men klockan fyra ringde klockan så det var bara att gå upp
för att åka till Ullared med mamma, pappa min syster och
hennes svärmor. Dagen var jätte bra och jag hittade några
bra saker men mest "fylla på förådet" saker.
Fötterna var misshandlade och min rumpa värker än, dom
timmarna i bil känns!

Imorgon kommer domen och jag mår inte bra...
Jag orkar inte mer och jag tror att hoppet om att jag är stark
och kommer att fixa detta börjar försvinna. Ensam är jag inte
stark stämmer mycket bra just nu och har gjort alldeles för
länge. Men jag kan inte göra något åt saken utan bara härda
dagarna och stå ut med pinan att leva ensam.
Fan jag är 18 år och ska inte behöva gå igenom detta än!
Livet är så orättvist...

---